Min son är hemmasittare, har varit så perioder sedan årskurs 3 på grund av skolsituationen. Som förälder blir man oerhört drabbad och påverkade när ens barn hamnar i dessa perioder. Det blir ett utanförskap som inte känns bra inombords, inte klingar bra utåt verkar det som. Har fått höra från många håll, det är bara att ta honom till skolan. Så lätt är det inte när en 11 åring vår vredesutbrott varje morgon innan skolan, då han sparkas, slåss, gråter, stretar emot på alla sätt och vägrar ta på sig kläder och gå iväg till skolan.
Jag som förälder vet att det är skolplikt, att det är mitt ansvar först och främst att se till att barnen följer skolplikten. Men när barnen inte förmår ta sig iväg trots hjälp från alla håll och kanter, när situationen blir övermäktig, hur ska man som förälder göra då? Då är det skolans ansvar att faktiskt dessa barn som "skolvägrar" får sin utbildning, i akut skede, ge dessa barn hemundervisning, försök få dem tillbaka till skolan i deras eget tempo. Lägg inte mer stress och oro på dessa familjer än vad de redan har, de är nog så stressade och pressade utav allting runtomkring.
Se dessa föräldrar som kämpar med att försöka få barnen till skolan med respekt, bemöt dem med ödmjukhet, hjälp dem i deras situation på ett bra sätt för att nå barnen, för att få dem tillbaka till skolan. Min son som är 11 år, vill tillbaka till skolan, han vill lära sig saker säger han själv. Han klarar bara inte av just nu att ta sig till skolan, då måste vi alla runtomkring pröva de metoder som finns, när inte en metod fungerar, då måste vi testa nästa. I dagens läger är det som krävs för att få honom tillbaka till skolan, just hemundervisning och sedan jobba därifrån. För tillbaka till skolan är ju allas vårt mål att få honom även om det kan ta tid.
Jag som mamma har alltid, alltid hamnat i kläm när det gäller skolsituationen, jag blir misstrodd hela tiden utav skolan, att det är fel på mig som förälder, att det är jag som är problemet. De litar inte på mig som förälder, att jag gör mitt jobb tillräckligt. Räcker det inte med att jag är stressad av det läge jag och min 11 åring befinner oss i, måste skolan ge ännu mer stress och press. Vem tjänar på om jag blir utbränd? Inte jag, inte min son. Hjälp oss på rätt sätt i stället, stjälp oss inte.
Min sons läkare på Barn och ungdomsmedicinska mottagningen så något mycket bra idag till mig som jag behövde höra, som stärkte min roll som förälder.
"Tänk såhär, att du som mamma till ett barn med särskilda behov är mycket kompetent, mer kompetent många gånger än de föräldrar som inte har barn med dessa behov för du är påläst och läser på hela tiden, vad ni har rätt till, inte rätt till. Känn in det inom dig, att du är en toppen förälder till din son, jobba vidare och kämpa på, för du gör ett oerhört bra jobb".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar