#Blogg100, dag 52, jag är arg, besviken och ledsen

När jag tänker på det jag, min son och min sambo får utstå för tillfället blir jag arg, besviken, ledsen, får en inre oro som inte är rolig. Att samhället inte agerar, att ingenting verkar hända, att allting går så långsamt när det gäller ett barn som har rätt till båda sina föräldrar är för mig ofattbart. 

När den ena föräldern undanhåller en 11 åring från den andra föräldern på grund av egoistiskt och själviskt sätt, som inte är för barnets bästa, när den ena föräldern gör detta för att jävlas är det inte för vår gemensamma sons bästa. Det är sjukt hur elak man kan var som förälder mot den andra föräldern.

Nu har det gått tre veckor sedan jag fick träffa min son, fick prata med honom. De första tre dagarna sände vår 11 åring sms hela tiden till mig ”Jag klarar inte av att leva utan dig mamma”, ”när får jag komma hem”, ”vill inte bo hos min pappa”. Då gör det ont i mamma hjärtat, jag blir mer och mer beslutsam att detta ska ordnas, att han ska få komma hem, dit han vill, där han vill vara och bo.

Att som förälder inte ens få prata med sitt barn på grund av den ena föräldern vill jävlas, försöka knäcka, gör oerhört ont inom, smärtar, lämnar ett tomrum utan dess like som nog ingen någonsin kan förstå som inte varit med om något liknande i sitt liv.