Illamående är här ännu, dygnet runt, konstant bakis. Så fort jag äter, vad jag än äter, när jag än äter får jag hjärtklappning som heter duga som håller i sig en timme ungefär, precis som om kroppen ska bestämma sig för om jag tål det jag ätit eller inte.
För tillfället är det så att min kropp lever sitt eget liv, bara att ta sig igenom dagarna med positivt tänkande. Mellan varven är det hur mysigt som helst att vara gravid, känna hur ett litet liv växer och gror. Att få bli mamma igen 12 år efter mitt första barn 37 (38) i november känns fantastiskt och på ett sätt känns det nästan som det är första barnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar