#Blogg100, dag 66, ensam

Jag saknar min älskade 11 åring så det gör ont. Känns som om jag ska gå sönder inom mig, att hela jag är gjord utav glas, att hela jag snart går i kras. Ingen som inte varit med om detta kan aldrig någonsin helt och fullt förstå vad jag genomgår. Jag har valt att vara öppen med detta för det som sker är inte rätt överhuvudtaget. Någonstans i samhället är det totalt fel, totalt kaos. Ingen hjälp finns att få  från någonstans. Som mamma och förälder känner jag mig sviken av samhället, totalt ensam och utelämnad. Jag är arg, frustrerad, förbannad på hur samhället agerat eller icke agerat. Har inte barnen rätt till båda sina föräldrar? Det låter så bra och fint på pappret. I verkligheten ser det helt annorlunda ut.